Alive tactics by Franciskus Urban

Alive tactics by Franciskus Urban

Något litet om det mesta och nödvändigaste i livet

+

Heliga kor i missionsprovinsen Sverige

Ett himla livPosted by Franciskus Urban Thu, February 06, 2014 13:10:24



Den 3 februari firades S:t Ansgar, Nordens apostel. Uppgifterna är knapphändiga men berättar om hur han på 830-talet kom till Björkö i Mälaren, kanske mer känt som Birka. Sverige, som då inte fanns som nation, var en avlägsen plats och omskrevs som ’världens ände’. Intressant i sammanhanget är att Ansgar sändes från Tyskland på begäran från Birka. Man bad helt enkelt Kyrkan att skicka missionärer och präster vilket bör betyda att den kristna läran redan var känd.


Då S:t Ansgar sändes och började missionera i Sverige var vid en tid då Kyrkan fortfarande var odelad. Det var före den stora schismen 1054, d v s innan kristenheten var uppdelad mellan öst och väst; ortodoxt och katolskt. Kyrkan var ortodox och katolsk.

Jag läste härom dagen en text om Ansgar och om hur “Sweden became pagan again after his death" (”Sverige blev åter hedniskt efter hans död”). Det var naturligtvis slarvigt läst, men sätter fingret på en intressant punkt, nämligen hur omvärlden ser på Sverige.

Ja, Sverige är allt lite udda i ett internationellt perspektiv. Inte minst då det kommer till frågor om tro och moral. I det perspektivet är det intressant att notera hur det idag kommer missionärer till oss från framför allt den afrikanska kontinenten. Där ser man på detta avlägsna land som ett missionsfält; ett land med avfällingar; hedningar som åter igen måste ha hjälp att komma hem till Gud.

Bland dessa missionärer märks kanske framför allt en nigeriansk karismatisk rörelse, The Redeemed Christian Church of God, vars mål är att etablera sig på så många platser att ingen har mer än femton minuters färdväg till deras kyrkor; att minst en person ur varje hushåll skall vara medlem.

Jodå, jag vet vad jag pratar om. Jag har skrivit akademiska arbeten om såväl Kyrkans första tid i Sverige som Ansgar och den karismatiska missionen från Nigeria. Jag har läst, besökt och intervjuat och artiklarna, bedömda och betygsatta av professorer i kyrkohistoria och missionsvetenskap, finns att ta del av.

Parallellt växer det i Sverige upp moskéer. Jag berättade i ett tidigare blogginlägg (här) om hur det ser ut i mitt grannskap. Och allt detta appellerar till människans djupt liggande behov av en relation med Gud, ibland uttryckt som andlig törst.

Frågan är vad som i längden är hållbart? Kommer dessa nya rörelser att svara mot människans behov? Här finns åtminstone två aspekter att ta hänsyn till. Dels budskapet som de förmedlar, men också den kulturella. Även om muslimer anser att alla människor föds som muslimer, kanske de nya moskéerna inte i första hand vänder sig till kristna. Men hur yttrar sig törst och andligt sökande? Kommer kristna att konvertera till islam i takt med sekularisering och avkristning? Kommer de nya karismatiska missionärerna att vinna själar?

Vad är alternativet?

En sak att titta närmare på, utöver det kulturella och i vilken kontext man känner sig hemma, är den kristna kyrkans kärna och svara på frågan: Vem grundade vad och varför? Kristus grundade Kyrkan (en, helig och katolsk) för vår skull; som en garant för att evangeliet och mysterierna (sakramenten) skulle förvaltas rätt och för att vi i Henne, genom vår Herre dess överhuvud, skall nå gudomliggörelse. Den kristna trosbekännelsen, formulerad på 300-talet (d v s långt före schismen, protestantisk reformation och islams uppkomst), är fortfarande den formel som beskriver den kristna kärnan:

”Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen
och tagit mandom genom den Helige Ande
av Jungfrun Maria och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet, till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;
och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern,
på honom som tillika med Fadern och Sonen
tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.”

Så på frågan om vad som är alternativet ser jag inget annat än den kristna läran som förvaltas av den odelade Kyrkan. Det vill säga sådan den var då S:t Ansgar kom till oss vid världens ände. Inte av nostalgiska skäl och inte av kulturella, utan för att det är så Kyrkan lär.

Du kanske undrar hur den felaktiga meningen jag läste egentligen lyder? Jo, ”Sweden became pagan again after his death, and remained so until the coming of missionaries two centuries later.” Och det är väl så, att när båset är tomt så ropas det efter en ko. Och missionärer finns alltså – fortfarande och igen. Men för att känna igen kon när vi ser den, krävs kunskap.

Arbetet går vidare här i missionsprovinsen. Fler och fler får upp ögonen för historia och sammanhang; för vad som är långsiktigt hållbart. Fler och fler ”heliga kor” går till slakt.

Pax+

Franciskus Urban
Diakon i Nordisk-katolska kyrkan, Karlskrona (S:t Nikolaus)

www.stnikolaus.se



Bilden: "Ansgarius predikar Christna läran i Sverige" (Hugo Hamilton)

  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post250