Alive tactics by Franciskus Urban

Alive tactics by Franciskus Urban

Något litet om det mesta och nödvändigaste i livet

+

Kluvenhet. Jag står till förfogande.

Mitt livPosted by Franciskus Urban Sun, March 02, 2014 15:00:14


Detta är ett stort moraliskt dilemma. Dock är min sorg och oro så stor att jag måste göra något. Jag ber, skriver av mig och deklarerar att jag står till förfogande. Herre, ske din vilja!

Planen idag var att skriva. Dels kommande söndags predikan, dels en utläggning om hur myten om självhjälp har ersatt kristendomen och tagit allt större plats i en utarmad befolkning. Predikotexten kommer att handla om förhållandet mellan frestelser och ondska, ett ämne som har belysts avigt och rätt genom tiderna. Även tidigare av mig. Likaså har jag tidigare skrivit om utarmade människor, sekularism och den nya religionen ”självhjälp”. Vad som triggar mig att på nytt ta upp frågan var en artikel i SvD igår (lördag).

Men idag har mycket blivit så mycket svårare. Samtidigt som det körs vasalopp och mumsas gräddfyllda vetebullar i stugorna så överraskas vi av att i Europa stå på randen till ett krig. Därför får predikoskrivandet vila (jag har ju en hel vecka på mig) och kommenterandet av artikeln inskränkas till följande:

Människans innersta, djupaste längtan och behov kan inte raderas. Vad sekularism och rationalism däremot lyckats med är att beröva henne dess ärliga och sanna uttryck och har därmed bidragit till att neka henne att nå sin fulla potential – gudomliggörelse.

Det är med stor sorg och bestörtning jag följer utvecklingen i Ukraina. Inte minst tänker jag på våra georgiska vänner som bär på sår från liknande övergrepp i närtid. Det är många tankar och mycket känslor som far runt och kommer i dagen. Som kristen känner jag en enorm ilska över hur Rysslands president Putin, som själv säger sig vara ortodoxt kristen, under den Stora fastans inledning kan starta en ockupation av ett annat land. Han hävdar att Ryssland har rätt att skydda sina landsmän, men vad det egentligen handlar om är en enorm rädsla. Det är alltså inget annat än ”självhjälp”.

Jag tillhör kyrkan. Samtidigt har jag en bakgrund som officer i Försvarsmakten. I ljuset av detta kommer ytterligare andra saker till ytan. Min militära utbildning vid KA1 i Vaxholm under slutet av kalla kriget samt efterföljande tjänstgöring gör sig påmind. Årtionden av försvarspolitisk debatt aktualiseras. Denna söndag har med ens blivit mycket, mycket tung. Den bjuder på ett mentalt före där endast klistervalla hjälper tankarna att få fäste.

Herre, förbarma dig! Herre, när skall vi människor lära oss? Herre, förbarma dig!

Vårt grannland Lettland begärde, till följd av händelseförloppet på Krim, samrådsmöte i NATO enligt deras artikel IV. Det har bara hänt vid ett fåtal tillfällen tidigare och betyder, i klartext, att de känner så pass stor oro att det krävs aktiva beslut. Vad händer i vårt eget land?

I Sverige har vi länge levt med doktrinen att det inte kommer att finnas något hot mot Sverige under överskådlig framtid. För en vecka sedan kunde ingen förutse vad som nu sker på Krimhalvön. Ingen kan idag veta hur läget är om ytterligare en vecka.

Röster höjs nu mot världssamfundet för att vara tandlösa och inte stå upp för mänskliga rättigheter, fred och stabilitet: mot de aggressioner vi nu ser. Vem vågar göra något? Vem kan?

Frågan infinner sig igen: Vad gör vi i vårt eget land? Sverige kan knappast, som nation, ingripa militärt. Vi fördömer och agerar diplomatiskt. Gott så. Men räcker det? Om nu konflikten i Ukraina spiller över och drabbar Baltikum; vad gör vi då? Kommer vi att markera att vi menar allvar med att skydda alla människor som bor och lever här? Vågar vi? Har vi kapacitet?

Vad gör jag? Jag ber. För Ukraina. För fred och för att Putin och alla inblandade skall besinna sig.

Kan jag göra mer? Jag skulle kunna uttrycka min egen sorg och oro över utvecklingen. Och det gör jag nu. På det sätt jag kan och förmår. Jag skulle också kunna deklarera min vilja att vara en del av skyddet av Sverige. Men som del i prästerskapet, blir inte det ett moraliskt dilemma? Jo, naturligtvis! Men frestelsen att stå vid sidan av då ondskan härjar fritt är värre; att stillatigande se på när jordisk övermakt hjälper sig själv på bekostnad av andra människors liv och säkerhet kan bara betecknas som medlöperi.

Därför deklarerar jag härmed att jag står till förfogande för Försvarsmakten, till skydd för alla människor som bor i landet. Jag står till förfogande med min kompetens och erfarenhet, men i min nya kapacitet. Även soldater behöver själavård!

Kyrie Eleison!



  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post252