Alive tactics by Franciskus Urban

Alive tactics by Franciskus Urban

Något litet om det mesta och nödvändigaste i livet

+

Nytt namn. Ny titel.

Mitt livPosted by Urban Tue, July 30, 2013 13:46:00

Med bara en termin kvar på min teologie kandidat-utbildning i Lund har jag blivit med jobb och därmed lagt en ny titel till min CV: Samarit. Det känns, vilket jag alltid har hävdat, som ett privilegium att få verka i äldreomsorgen och hemtjänsten. Som fyrtiofemåring har jag genom åren haft PRAO i diverse tjänster (officer, informationschef, rektor, VD m.m.) och nu befordrats och kan fortsätta arbeta med och för andra människor.

Helgen som just gick tillbringades i Nidaros, eller Trondheim som det heter idag. Ramen var Olsok, d v s firandet av Norges helgonkung St Olav som ligger begravd i domen där. Trots att han, fick jag berättat för mig, aldrig var verksam i byn så är det en stor tilldragelse detta med Olavsdagarna i Trondheim och det är en stor pilgrimsort som jag länge har önskat att få besöka. Nu har jag gjort det.

Roligare, innerligare och viktigare var besöket i den nordisk-katolska kyrkans församling St Justinus Martyren som högtidlighöll Olsok med föreläsningar, trevligheter och Olavsmässa i dagarna tre. Här var vi också två som tonsurerades och blev insatta i kleresiet för NKK.

Att ges tonsur, eller tonsurering, är en passagerit som innebär att man avsäger sig själv och viks för tjänst i Kyrkan. Biskopen klipper ett kors i håret på den som tonsureras, förmanar och ger även den som tas upp i kleresiet ('prästerskapet') ett nytt namn.

Det var biskop Roald Nikolai som, i närvaro av bl.a biskop emeritus Thaddeus Peplowski från PNCC i USA, tonsurerade och som om ca en månad kommer till missionen i Stockholm för att bl.a. subdiakonviga undertecknad.

Jag slår halt på mig själv här; läser vad jag nyss skrivit och inser att det låter otroligt pompöst. På engelska hade det kallats 'pride', högmod, vilket är roten till mycket elände. Samtidigt innebär helgen en milstolpe i mitt kall och jag tar mig friheten att vara glad och känner en stor ödmjukhet inför uppdraget och namnet.

Kyrie Eleison!

  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post225

Det är på vägen de(t) rör sig

Mitt livPosted by Urban Thu, July 18, 2013 15:16:48



I går kväll satt jag med en broder och vän; en medvandrare. Vi samtalade om livets skiftningar, om glädjeämnen och sorg. Vi pratade kyrka och Kyrka, om att konvertera och om att som kristen vandra vägen.

Så läser jag en debattartikel i dagens nummer av Kyrkans Tidning hur ledare för ett av de politiska grupperna i Svenska kyrkan beskriver konvertiter: De är symptom och "visar att den politiska kyrkan nått vägs ände." De skriver vidare om vad människor som funderar på att konvertera, eller har konverterat, själva säger om saken: "De talar om torftigt liv i församlingen, att de är trötta på att år ut och år in leva på andlig svältkost. De längtar efter god undervisning, efter fördjupning i sin tro. De längtar efter en fullödig, genomtänkt gudstjänst. De längtar efter en gemenskap av heliga, vänner att vandra på vägen tillsammans med, med vilka man kan dela glädje och sorg i livet, med vilka man kan be och lovsjunga. De är andliga barn som söker mödrar, fäder i tron." Så långt debattartikeln i Kyrkans Tidning.

Jag har själv vandrat den vägen. Efter flera års teologistudier vid Lunds universitet ställdes jag, likt många andra före mig, inför samvetsfrågan om jag kunde vigas till prästerlig tjänst i ett sammanhang, i Svenska kyrkan, och därmed stundligen och andligen veta att jag kommer att behöva begå våld mot mitt samvete; veta att jag inte kommer att kunna vara sann varken mot Kyrkan, min församling eller mig själv. Var hade jag min lojalitet? Hos Treenig Gud! Inte mot Svenska kyrkan, men väl till den Kyrka Jesus Kristus instiftade.

När jag skriver detta är det nio dagar kvar till jag, på min dopdag den 28 juli, tonsureras och sätts in i kleresiet ("prästeskapet") i Nordisk-katolska kyrkan. Detta komer att ske i Trondheim under helgen för firandet av Olsok (S:t Olof). Vägen hit har inte varit den lättaste, men i samma stund som jag tog beslutet att konvertera och som ortodox katolik upptas i Kyrkans fulla gemenskap, är jag inte längre arg och frustrerad. Det blev lättare att andas och jag gör det, tillsammans med mina systrar och bröder, med kristenhetens bägge lungor.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många medkristna som går omkring med samma ilska? Människor som kanske inte vågar ta steget; som inte tror det är möjligt eller tillåtet. Långt ifrån alla sätter ju sig på universitetet för att studera teologi. Långt ifrån alla vet att Sverige från början var ortodoxt/katolskt och bara för ett par hundra år sedan genom lag benämndes som "protestantiskt" och "lutherskt".

De bägge författarna till debattartikeln i Kyrkans Tidning ställer frågan hur en organisation som Svenska kyrkan skall förhålla sig till människor som begär utträde och alla oss som har valt att konvertera? Eftersom de själva tillhör en av de många nomineringsgrupperna inför höstens kyrkoval, presenterar de så klart ett förslag till lösning. Frågor som också bör ställas är hur bråttom de har och om det totalt sett är farligt att människor konverterar till exempelvis NKK?

Idag publicerades i en annan av landets många kristna tidningar, Dagen, en artikel av jesuitpater Dominik Terstriep som menar att sekulariseringen i Sverige har blivit en religion i sig. Han skriver också att "man inte [kan] förneka att kristendomens ställning försvagats i de flesta europeiska länder, framför allt i Norden med dess inflytelserika statskyrkosystem. Man kan med fog fråga sig om det inte finns ett samband mellan kristendomens försvagning och den långa statskyrkohistorien." Artikeln i Dagen hittar du här.

Jag menar att det är bättre att människor, inte bara tillåts utan också erbjuds vägar att hitta ett samfund där man kan trivas och växa som kristen, än att de lämnar vägen och, så att säga, hamnar i något dike. Det farliga i sammanhanget är väl, som vanligt, kunskaper som leder oss på rätt väg. Men det beror ju på vilken sida diket man står.

Låt mig avslutningsvis bjuda på en dikt som jag skrev under en pilgrimsvandring till S:t Olof på Österlen, på Olafsdagen 2011.



Vägen valde

Vi gick före
i tusendens spår

Och vi gick
ej blott på
alls icke över
men för

Och vi vill fortsätta gå
den väg som valde
före



Pace e Bene!


Bilden ovan: S:t Nikolaus, skyddshelgon i såväl östlig som västlig kristenhet. Men också för Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona. Läs mer här.



  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post224

Ramadan? Nej, det är fredag.

Mitt livPosted by Urban Fri, July 12, 2013 17:36:43




-"Du skall inte kokettera med din fromhet!" Nej, det är rätt. Men vi måste kunna prata om olika fromhetsuttryck. I synnerhet i en kultur där det finns kunskapsbrister om kristen tradition. Utan en levande tradition kan det heller inte finnas någon förståelse, för det finns inget att förstå eller leva. Och det är först då människor känner till att det finns olika fromhetsuttryck i vår egen kultur som man kan börja klandra någon för att kokettera med dem. Om man nu skall ägna sig åt att klandra andra...

Denna "inre monolog" får inleda dagens höga tänkande. Inte så att mina tankar är högre än någon annans, utan jag tillåter mig att tänka högt.

Att det är ramadan just nu är många medvetna om, det meddelas via diverse medier. Ramadan (för den som ändå inte känner till det) är muslimernas fastemånad. Och att muslimer fastar vet ju "alla". Men att det just idag är fastedag i kristen tradition vet inte lika många. Tror jag. Det är till och med så att varje fredag, och i vissa traditioner även onsdagar, är fastedagar. Men det får vi inte ta del av i nyhetssändningar och press. Inte heller i alla kyrkor.

Jag var idag med om en rolig händelse då jag som ledsagare skulle följa med en äldre dam för att uträtta några ärenden. Hon hade på förhand fått reda på att det skulle komma en kille vilket hade gjort henne orolig eftersom hon trodde att vi inte skulle ha något att tala om under de dryga tre timmarna tillsammans. Men vi klarade oss bra och utflykten avslutades på café där damen undrade varför inte jag skulle ha något bakverk till kaffet. Jag förklarade att "det är fredag och jag fastar". Hennes första reaktion och kommentar var: -"Jasså, du tillhör dem!". Där, om inte förr, fick hon såväl att tänka på som att tala om. Både med mig och (gissar jag) väninnorna. Och det bjuder jag den söta damen på.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om fasta, vilket du kan läsa om här. Och kanske kan det bidra till såväl tankar som samtal, saker som leder till lärande och inte har något med koketterande att göra.



  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post223

Hearts and minds or heart OR minds?

BildlivPosted by Urban Sat, July 06, 2013 15:38:05




To get head-hunted is a personal gain.
Many are those who have been.
There are plenty head-hunters, but only One
who grabs your heart.
Now, let's get ready to become heart-hunted.




Att bli 'headhuntad' är en personlig vinst.
Många är de som har blivit.
Det finns många headhunters, men bara En
som tar dig vid hjärtat.
Nu, låt oss göra oss redo att bli hjärt-tagna.


  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post222

Mer än hanterbart

Mitt livPosted by Urban Wed, July 03, 2013 16:46:30



Tro det bästa. Gör ditt bästa. Bara det gör mer än du kan hantera. Så skrev jag tidigare i dag och gör här en utveckling för att fördjupa och förtydliga att det bakom orden inte döljer sig någon diffus självhjälpsfilosofi.

Tro det bästa
Att tro kan betyda att tro på något, d v s hålla något för sant. Det kan också betyda att lägga sin tillit till. Såväl försanthållandet som tilliten är något du väljer. Även om de bägge betydelserna påverkas av något utanför dig själv, är såväl försanthållandet som tilliten något du med din fria vilja kan välja. Här är betydelsen med andra ord dels tro på (att) det bästa (sker), dels lita på (att) det bästa (sker).

Vad är då det bästa? Även här finns flera bottnar. För det första är det fråga om en allmän inställning, d v s att alltid utgå ifrån att saker och ting kommer att gå bra; att människor runt omkring dig vill väl och att lita på att det som sker är gott. Ibland är det svårt att se något gott i skeenden (och det förtjänar ett eget kapitel), men att som grundinställning utgå från att allt är gott, det föder tillit hos dig själv och din omgivning. För det andra är det svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad som är det bästa. Möjligheten finns ju att det alltid kan bli ännu lite bättre. Ofta förknippar vi synen på vad som är bäst med vad vi själva vill. Men då har det samtidigt blivit en egoistisk tydning av vad som är bäst. Dessutom har begreppet förminskats eftersom en människa inte kan greppa om allt och därmed inte heller uttala sig om vad som är det bästa.

Om vi i stället byter ut det bästa mot det högsta och kopplar det till trosakten så öppnas möjligheten för att något utanför människan får avgöra vad som är det bästa. Att tro (på) det högsta och att lita till att den Högste ser till vad som är bäst. Och vad är väl bättre än att tro på det bästa, d v s den Högste?!

Gör ditt bästa.
Kan man göra något bättre än det bästa man kan och förmår? Bättre kan man ju alltid bli, men i varje givet ögonblick är det svårt att göra mer än sitt bästa. Om man därför alltid gör sitt bästa, så kan man inte göra mer. Och att faktiskt göra, d v s handla, agera, är något vi människor har fått förstånd och förmåga till. Att inte använda den förmågan är att inte använda sig av sin fulla potential och har man inte använt sig av sin fulla potential så har man inte gjort sitt bästa.

Tro utan gärning är lika meningslös som en läpparnas bekännelse. Med bara ord händer ingenting; det är handlingen i form av exempel, goda gärningar, efterlevnad, lydnad etc. som omsätter tron i konkret handling. Det är konkretionen, på ett vardagligt plan, som leder till det bästa. Bön är en form av konkretion, bara så vi inte stirrar oss blinda på att gärning måste gå att ta på.

Bara det gör mer än du kan hantera
Här menar jag inte att det endast är detta (att tro det bästa och göra sitt bästa) som ger dig händerna fulla. Jag menar att ”bara” det ”lilla” att tro det bästa och göra sitt bästa kommer att leda till så mycket att effekten inte kan hanteras av en enskild människa. Det finns med andra ord inga anledningar till att skapa andra situationer eller andra processer för att ha något att ägna sig åt. Bara genom det lilla enkla som att tro det bästa och göra sitt bästa, så kommer effekten att bli större än du klarar av att hantera.

Men att tro det bästa och att göra sitt bästa är väl inga småsaker? Nej, precis! Det är absolut inga småsaker; det är bland det största en människa kan göra! Och tänk då på hur enorm effekten måste vara om den är så stor att en människa inte kan hantera den.

Men vad är det för effekt som avses? Det är att du blir den du skapades till att vara. Effekten är gudomliggörelse!

Men om man nu inte klarar av att hantera att bli den man skapades att vara; varför ens försöka? Jo, vi konstaterade ju nyss att en människa inte kan avgöra vad som är det bästa. Men att göra sitt bästa och samtidigt tro det bästa (det Högsta) är gott nog. Eller hur! Resten handlar helt enkelt om tillit. Och en smula vilja, mod och engagemang!




  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post221

Men jag trodde att du var kristen!?

Mitt livPosted by Urban Fri, June 21, 2013 00:14:05



Jag har lovat att återkomma med en text om Nordisk-katolska kyrkan. Detta tack vare de många frågor jag får och möter (vilket är väldigt roligt). Jag har valt att utgå från några av dessa frågor och för den som sedan vill läsa ännu mer om NKK finns flera dokument på någon av våra hemsidor. Exempelvis här: www.stnikolaus.se

Tidigare tillhörde jag Svenska kyrkan och hade kommit långt i mina präststudier, dels vid universitetet, dels i den parallella inomkyrkliga processen med antagning, praktik, pastoral utbildning och predikoverksamhet m.m. Men sedan konvertering till Nordisk-katolska kyrkan är jag, som det heter, del i Kyrkans fulla gemenskap. Mitt kall att vigas till tjänst i Kyrkan har jag kvar och i sommar kommer jag att tonsureras och få mina första vigningar på vägen mot en prästvigning.

Jag har till största delen mötts av förståelse och respekt och jag har fått många frågor. Vissa av dessa förstår jag har bottnat i nyfikenhet, andra i okunskap. Därför är mitt ärende här och nu att försöka räta ut några av de frågetecken som jag har sött på. Frågorna och de olika påståenden du ser här nedan, är sådana som faktiskt har nått mina öron.

Men jag trodde att du var kristen!?
Detta var en lite förvånande fråga, men kyrkohistoria och teologi är varken lätt eller allmänt studerat, så jag har respekt för att den ställs. Jag har även hört andra säga att de ”faktiskt också har valt mellan kristendom och katolicism”.

Vi gör detta enkelt, klart och smärtfritt: I kristenheten ryms såväl ortodoxa som katoliker, protestanter (lutheraner, reformerta, anglikaner etc) och pentekostala/karismatiska samfund. Det ursprungliga är att Kyrkan sedan begynnelsen är ortodox och katolsk. De övriga är tillkomna efter reformationen på 1500-talet. Sverige, som kristnades med början av Ansgar på 800-talet, var alltså från början varken protestantiskt eller lutherskt. Det var först på 1790-talet som kyrkan i Sverige benämndes som protestantisk.

Ordet ortodox betyder ’ren lära’ och står i motsats till heterodox eller heretisk. Katolsk betyder ’allomfattande’ eller ’allmän’.

För mig har det alltid handlat om att vara kristen och konverteringen till NKK har alltså inte ändrat på det.

Det jag har skrivit här är mycket kondenserat. Om du vill läsa lite mer, har jag skrivit och publicerat en samling akademiska texter från mina studier vid Lunds universitet här. Texten jag framför allt tänker på heter ’Nedslag i Sveriges kyrkohistoria och svenska kyrkan’. Där ges en lite mer utförlig bild, inte minst från tiden då Sverige kristnades. Dessutom finns en mängd källitteratur för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Kan man verkligen lämna Svenska kyrkan?
Vi har en religionsfrihetslag i Sverige sedan 1951. Det är helt lagligt att både gå ur Svenska kyrkan och att tas upp i något annat samfund. Att lämna är inget jag förespråkar utan jag menar att ambitionen bör vara att gå in i något annat och därmed, som en konsekvens, begära utträde ur Svenska kyrkan.

Som medlem i Svenska kyrkan betalar man kyrkoavgift. Det är en procentuell andel av inkomsten och dras via skattsedeln. Därutöver betala alla, oavsett kyrkotillhörighet, en begravningsavgift. Om du väljer att inte längre tillhöra Svenska kyrkan behöver du alltså inte längre betala din kyrkoavgift dit. Om du tas upp i ett annat samfund betalar du i stället din avgift till det nya samfundet. Begravningsavgiften kommer du fortsätta att betala via skatten och den är inte kopplad till det samfund du är medlem i.

Hos oss i NKK betalas kyrkoavgiften inte via skattsedeln, utan det gör man själv. Även hos oss är det en procentuell del av inkomsten. Eftersom en konvertering sker av övertygelse så innebär detta ”merarbete” inget betungande, utan tvärt om; det blir en medveten handling där man varje månad verkligen känner att man bidrar till kyrkan.

Men om jag dör; vad händer då? Kan jag begravas (kristet) trots att jag inte är medlem i Svenska kyrkan?
För det första så kommer du att lämna jordelivet en dag! Det är en realitet. Men som kristna lever vi ju i förvissningen om att vi alla skall stå upp åter i det eviga.

Den dagen du dör kommer du naturligtvis att begravas. Tillhör du Svenska kyrkan får du en begravning i deras ordning och om du tillhör något annat samfund blir det i deras ordning. Samma sak gäller om du tillhör NKK. Då förrättar en präst från din församling begravningen och ser även till andra behov.

Men Svenska kyrkan är ju det ursprungliga!
Det är lätt att få den uppfattningen. Kyrkan har, som sagt, funnits i Sverige sedan tidig medeltid, men den var då en provins i den världsvida (ortodoxa katolska) Kyrkan. På 1500-talet beslutade kungen att Sverige skulle bryta med Rom, till stor del för att kronan skulle kunna lägga under sig egendom och makt. Som ett led i detta förbjöds dessutom bl.a. kloster, religiösa ordnar, gillen och pilgrimsvandring. Sverige var långt in på 1700-talet Europas hårdaste diktatur och det var inte förrän 1951 vi fick religionsfrihetslagen. Att det därför i mångas ögon ses som otänkbart att gå ur Svenska kyrkan är därför på ett sätt förståeligt.

Alltså: Svenska kyrkan, som evangeliskt-lutherskt samfund, är inte det ursprungliga. Ser man det dessutom i ett globalt perspektiv utgör världens protestanter ca 20 procent (lutheraner, reformerta, anglikaner, metodister, baptister, evangelikala m.fl) av världens alla kristna. Hälften, 1,2 miljarder, är katoliker. 12 procent är ortodoxa och övriga tillhör gruppen av pentekostala rörelser. (Jacobsen, 2011, The world’s christians: who they are, where they are and how they got there)

Varför skall jag välja NKK?
Det måste sägas här att jag inte explicit vänder mig till befintliga medlemmar i Svenska kyrkan. Men då frågorna ovan är ställda av svenskkyrkliga och nära 70 procent av befolkningen i Sverige är medlemmar i Svenska kyrkan är det ofrånkomligt. Trenden annars i så väl Norge som Sverige är att många intresserade kommer från bl.a. Pingströrelsen.

Frågan om varför är individuell. Här följer ett antal punkter som bl.a. för mig själv har spelat avgörande roll:

Kyrkan, alltså kyrkan med stort K, är viktig; dess fullhet och en-het. Det katolska är viktigt.

Det sätt som SvK styrs på är problematiskt. Trots bodelningen mellan staten och SvK är organisationen fortfarande styrd av partipolitik. NKK, som är episkopal, har visserligen förtroendevalda som inte är vigda ämbetsbärare i styrelser och råd, men det är biskopen som leder och fattar beslut. De förtroendevalda väljs bland kyrkans aktiva.

Det finns en tydlighet i NKK i såväl teologi som struktur.

Ämbeten och sakramentsförvaltning erkänns av såväl romersk-katolska som ortodoxa kyrkan. Det innebär en sant apostolisk och kanonisk succession.

Luther var katolik. Han ville inte bilda en ny kyrka. Krafter, i mycket världsliga/sekulära, ’kapade’ reformrörelsen och förorsakade splittringen på 1500-talet.

Vi firar en traditionell liturgi i NKK, en rik liturgi som förmår förmedla mystiken och bidra med fler dimensioner.

Bibeln är en del av Traditionen. Bibeln trillade inte ner färdig från skyarna. Kyrkan fanns före och Kyrkan fick sitt uppdrag av Herren.

Den ortodoxa katolska traditionen omfattar fromhetsuttryck som förbjöds i och med reformationen, exempelvis kloster och munkliv.


Om jag skulle vilja bli upptagen i NKK, hur går det till?
Rent formellt lämnar du önskemål om att få bli upptagen och i samband med det begär du utträde ur det samfund du är medlem i. Om du tillhör romersk-katolska eller ortodox kyrkan och är döpt samt krismerad där, så skrivs du in i NKK. Om du tillhör Svenska kyrkan och är döpt där, kommer du att bli konfirmerad/krismerad i NKK och i samband därmed skrivs du in.

Innan upptagning, som ju innebär en konfirmation, skall du prata med en präst, sätta dig in i kyrkans tro, liv och lära, samt delta i gudstlivet (som är det mest centrala i kyrkan). Undervisningstiden bör vara mellan tre till sex månader. Processen finns beskriven mer i detalj i dokumentet ’Att inlemmas i Kristi kropp’ som kan beställas via NKK.

  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post219

En repris: Berättelsen om de tolv vandrarna

Mitt livPosted by Urban Thu, June 20, 2013 18:54:09
Med tanke på dagens förra inlägg passar det bra att reprisera en berättelse jag skrev i vintras. Den berör också orientering, vägens folk och om att det är av Modern vi lär.



Berättelsen om de tolv vandrarna

Tolv personer får i uppdrag att tillsammans bege sig ut på en lång vandring. Reglerna är enkla: de måste gå till fots, de ska nå målet gemensamt och längs vägen har de till uppgift att berätta en enda berättelse för alla de möter så att så många som möjligt kan vara med på vägen och nå målet.

De tolv ger sig av fyllda av tillförsikt och med sådan energi att varhelst de drar fram får de andra att följa efter. Vägen är lång och de märker snart att det kommer att ta mycket längre tid att komma fram än de från början räknade med. De drabbas av skoskav och hunger och ibland hamnar de i gräl om vilken väg de ska ta. Detta löser de genom att ständigt påminna sig om att dela och bära gemensamt och i vägskäl sätter de sig ner för att rådslå; inte ett vägval görs utan att alla är överens.

I takt med att skaran växer blir det emellanåt svårt att hålla riktningen och sköta praktiska saker som mathållning och boende. Därför blir det nödvändigt att dela upp sig i några mindre grupper. Kvar står ändå de ursprungliga reglerna att gå till fots, nå målet gemensamt och att längs vägen fullgöra uppdraget att berätta för alla en enda berättelse.

Varje grupp har valt sin ledare. Och dessa ledare träffas emellanåt för att stämma av läget och diskutera gemensamma angelägenheter. Vid ett sådant möte kommer det fram att det har smugit sig in människor utifrån som berättar en annan berättelse och ledarna tar det gemensamma beslutet att lyfta bort dessa från vandringen om de inte anpassar sig till den ursprungliga och de gemensamma tolkningarna.

En dag kommer en av grupperna på att man i stället för att gå till fots, kan skaffa hästar och vagnar. Det, menar de, hade underlättat transporten och dessutom gjort att målet kan nås fortare. Gruppen av ledare samtalar som vanligt om saken och alla utom en är överens om att grundplanen fortfarande gäller – uppdraget måste slutföras på det sätt som det gavs.

Ändå bryter sig gruppen med idén om hästar loss och galopperar iväg. De tar sin egen väg och det går undan! Inte långt där efter börjar några ur hästgruppen att ta ytterligare en annan väg och slutar samtidigt att berätta den gemensamma berättelsen. Ännu en grupp bryter sig loss, återgår till att fotvandra men är väldigt selektiv med vilka som får följa med hela vägen. Nu är vandrarna så spridda att de bara svårligen har kontakt mellan sig och grupperna. Inte heller känns de igen bland människor de möter längs vägen.

Så går det en tid och de olika vandrargrupperna gör sina saker. Varje grupp hävdar att de gör samma sak som de första tolv, fast lite bättre. Eller lite snabbare. Eller lite smartare. Men så börjar vissa att prata om återförening och den idén får fotfäste. Efter en tid pratar flera av grupperna om den djupa sorg de känner över att inte vara samlade; om tiden då de på kvällarna satt tillsammans och åt kvällsmat. Försök görs att ena grupperna så att de kan gå samma väg, men det stupar alltid på att uppdraget och de ursprungliga reglerna tolkas olika.

Nu fanns det i en av grupperna en person som dels var orienterare och friluftsmänniska, dels hade egen vana av att leda andra i skog och mark. Till barn brukade han särskilt säga, att om någon går vilse –antingen här i skogen eller i bebyggd terräng – så gå alltid tillbaka till den plats där du senast var tillsammans med de andra. Om inte det går, så sitt still och vänta på att de andra hittar dig. Han menade nu att detta var överförbart på det splittrade vandringsfolket. Han tillhörde själv en av grupperna som red till häst och hade därmed en relativt bekväm tillvaro. Men han ansåg att för att kunna samlas och enas var många tvungna att i ödmjukhet lägga av sig mycket; ge upp sitt försprång och vända tillbaka för att i kärlek invänta och återförenas med dem som gick långsamt. Och eftersom grupperna var så långt ifrån varandra, var en återförening möjlig endast genom att alla återvände till den plats där den första splittringen ägde rum. Han insåg att värdet av gemensamma beslut om vägval, berättelsen och fortskaffningsmedel var långt viktigare än att han själv till varje pris fick sitta tryggt i en hästsadel en bit ovanför marken.

  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post218

Midsommarens förelöpare

Mitt livPosted by Urban Thu, June 20, 2013 15:20:58



Men allt prat om Johannes döpare och Jesus, har det någon inverkan? Låt oss bara få äta sillen och jordgubbarna och må bra! Visst har det inverkan; till och med myndigheterna förbjuder ju barn att höra, be och välsignas.

Ytterligare ett exempel på att det glada budskapet (evangeliet) verkar är från förra veckan. I en kurs vid Lunds universitet har vi precis genomfört fältstudier i för oss obekanta kristna samfund. Studiekamraten, som säger sig aldrig ha varit på gudstjänst tidigare, berättar om sitt besök vid en katolsk mässa. Evangelietexten hade varit problematisk, väckt känslor och upprört. Studenten hade gått hem och i affekt letat rätt på texten via nätet; läst den flera gånger; funderat; diskuterat med sambon; läst igen… Det djupnade och en ny botten hade visat sig; en annorlunda tolkning som inte längre upprör utan faktiskt gav nya insikter.

Till saken
Den 24 juni, bara dagar efter midsommarafton, firar vi Johannes döparens dag. Johannes var den som döpte Jesus och redan profeterna i Gamla Testamentet talade om han som skulle komma och bana väg för Messias. När Jesus hade döpts sänkte sig Anden över honom som en duva och en röst hördes, som sa: ”detta är min älskade son, han är min utvalde” (Matt 3:17)

Vägen, sanningen och livet
De tidiga kristna kallade sig vägens folk; folket som läromässigt följde Jesus Kristus, men också faktiskt var på väg för att sprida det glada budskapet. Jag har tidigare jämfört denna efterföljelse med konsten att kunna orientera. Och tanken vill inte riktigt släppa, den håller på ett plan även om den är enkel. Men det är som jag brukar säga: enkelhet är bra om man undviker att förenkla.

Orientera kan man göra som idrott eller för nöjes skull, exempelvis i skogen. För att kunna orientera behövs kunskap, erfarenhet och tillit. Du behöver dels kunskap om att det över huvud taget finns något som kallas orientering och att du med hjälp av karta och kompass kan hitta i skog och mark. Du behöver sedan kunskap i hur kartan och kompassen fungerar och hur du skall använda dem.

Erfarenheten spelar en dubbel roll. Dels är det ju så att du brukar kunna orientera dig där du bor och du kan också hitta till flera platser utan hjälp av såväl karta som kompass. Detta är erfarenhetsbaserat, d v s något du har lärt dig med tiden. Erfarenheten upphör inte då du lär dig hantera kompassen, utan växer hela tiden. Du tränar och blir mer erfaren och växer, så att säga, med den.

Tilliten är viktig. Det handlar om att lita till sina kunskaper, att kartan stämmer och att kompassen visar rätt väg. Att våga lägga sin tillit i händerna på något utanför dig själv; våga lita till att det du har lärt dig är rätt och inte minst att erfarenheten är giltig.

Också i livet, i vardagen, i glädje och sorg, handlar det om att orientera sig, såväl i tid som i rum. Och det är inte alltid lätt. Även med hjälp är det ibland svårt, precis som i orientering. Men att faktiskt ha och använda sig av den hjälpen gör livet enklare.

Hur kan man då jämföra Kristus med en kompass?
Precis som kompassen visar riktningen, så visar Jesus Kristus rätt väg. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Även här är begreppen kunskap, erfarenhet och tillit viktiga.

För det första måste vi ha kunskap om att det över huvud taget finns något. Låt oss här likna detta något vid skapelsen och kartan är vår bild av skapelsen. Vi behöver kunskap om den och hur vi på bästa sätt tar hand om och sköter (förvaltar) den. Du och jag är också en del av skapelsen! För att orientera rätt i skapelsen är kompassen, d v s riktningsvisaren, nödvändig för att vi inte skall springa vilse. Kunskap behövs således också om Kristus och det han lär.

Precis som i orientering får vi erfarenhet då vi lär och övar oss i livet. Även om erfarenheten om det gudomliga kan finnas redan före kunskapen, så verkar erfarenheten sedan vi lärt oss.

Och nu släpper vi för en stund de fysiska tingen, släpper allt vi klamrar oss fast vid, och lägger vår totala tillit i händerna på Fadern och att Jesus Kristus är den utlovade sonen; att han är vägen, sanningen och livet. För det är där det måste börja och det är där det slutar: i total tillit till att kartan stämmer och att kompassen visar rätt.

Var finner vi kunskapen?
För att allt skall vara komplett behöver vi en Moder. Fadern har vi pratat om och nu kommer vi till Modern, d v s Kyrkan. Den Heliga Kyrkan. Det är av och i Henne vi växer och lär oss allt. Fadern är svåråtkomlig, men Modern är alltid närvarande. Kyrkan lär oss känna Sonen, Sonen som är vägen, sanningen och livet. Kyrkan lär oss Traditionen.

Nästa inlägg här på bloggen kommer att handla om Kyrkan och då i synnerhet ”min” kyrka: Nordisk-katolska kyrkan (NKK). Då kommer jag att reda ut vissa frågor jag har mött sedan jag konverterade. Låt mig redan nu, i all hast, slå fast att ortodoxa katoliker är kristna, att det är lagligt att lämna Svenska kyrkan och du kommer, om du gör det, att kunna begravas och att Sverige kristnades många hundra år innan protestantismen infördes av den världsliga makten. Jag kommer dessutom i ett kommande blogginlägg att beröra nödvändigheten av vilja, mod och engagemang.

(Uppdatering: Nu finns inlägget om NKK publicerat här: http://www.a-tac.se/#post219 )

Till dess, låt mig avrunda med att Johannes döparen var förelöparen. Vi är efterföljarna. Som efterföljare blir vi själva förelöpare för alla som kommer efter.

Frid och allt gott!

Broder urban



Om du i förväg vill läsa mer om NKK, rekommenderar jag ett besök här:
Nordisk-katolska kyrkan, Karlskrona, S:t Nikolaus koinonia






  • Comments(0)//blogg.a-tac.se/#post217